Hysterin kring Twilighthistorien och dess succe på bioduken har gått förbi
mig totalt. Intresset för något romantisk drama mellan ett gäng vampyrer
lockar inte riktigt. Men efter förskräckta tjut från kompisar som totalt avgudar
dessa filmer och böcker så bestämde jag mig ändå för att ge historien en chans.
Jag, Bia och Linnea tänkte två flugor i en smäll och bänkade först upp hemma hos
mig och såg första filmen för att sen panikartat springa in på sista bioföreställningen
och se den andra filmen.
.
Ska jag vara ärlig tyckte jag hela filmerna var lite väl cheesy och det fanns tillfällen
då jag skrattade rakt ut och kollade efter liknande reaktioner hos mina vänner. Tyvärr
fick jag inget medhåll utan jag möttes mer av förvånade oförstående blickar. Sen var
ju allting så jäkla speedat, speciellt då första filmen. De möttes en, kanske två, gånger 
och poff, sen var de döttsförälskade! Kan tänka mig att den biten är bättre i böckerna.
.
Lite som jag misstänkt var jag ju inte överförtjust i filmerna och jag tror inte jag kommer
ge mig på böckerna för den delen heller. Sen till det man kanske hört mest om, Edward,
eller Robert Pattison som han heter i verkligheten, han är inte SÅ snygg! Inte värt att
skrika och fnittra hysteriskt när han dyker upp i bild med andra ord... (Inga nämnda, inga glömda!)
.
När vi efter fyra timmars intensivt filmtittande kom ut i kylan så hade snöandet börjat
på allvar. Det märktes idag när jag under sträckan lägenhet - busshållplats hann vurpa
inte bara en, utan två gånger. Självklart med stora roade publiker. Men det är väll smällar
man får ta om man vill ha en vit jul! Helt klart värt det!